Afirmaba el genial compositor ruso Igor Stravinski que no basta con oír la música, además hay que verla. Esta frase la leí hace tiempo y me llamó poderosamente la atención, y en este caso describe lo que justamente pensé al iniciar esta crónica de lo que nos aconteció a los inesperados oyentes y expectantes videntes la noche que nos visitó una terna de cuatro suecos, cuatro simpáticos y afables músicos cargados de energía y buena vibra. Justo lo que seguimos necesitando.
Y es que al día siguiente con un par de resacas encima, una de ellas la musical, aún seguía entonando la potente “Fisherman Blues”. Y sí, cierto es que tuve mucho contacto durante prácticamente toda la noche con los miembros de la banda, lo que me reafirmó aún más la profesionalidad, el buen rollo existente entre ellos, la fe ciega en lo que hacen y creedme si os digo que he visto ya algunas bandas y he tratado con ellas, observando ciertas desavenencias entre ellos, algo de mal rollo e incluso a algún auténtico tirano hacia sus músicos y compañeros. Por supuesto este no fue el caso, quizás debido a su juventud o a la ilusión por haber empezado un proyecto musical, vital y frenético.
The Hawkins, provenientes de la ciudad sueca de Arboga, y constituidos desde 2013, nos visitaban por primera vez en una extensa y valerosa gira española de 11 fechas donde los casi 4500 kilómetros en 12 días no se los iba a quitar nadie. De hecho al inicio del concierto, comentaron que estaban muy expectantes porque era la primera vez que visitaban España, pero aún así ni mucho menos se les notó nerviosos.
Eligieron como Intro, “We will rock you” de Queen para comenzar un ininterrumpido concierto en el cual repasaron su discografía, basándose en sus dos extensos álbumes Ain´t Rock ´N´Roll (2017) y Silence is a Bomb (2020). Tras dicha Intro, cruzaron un lateral de la sala ataviados del mismo modo y con una chaqueta sin mangas con el parche trasero del logo del grupo. Arrancaron con “Libertine” sin piedad y con mucha energía, mostrando la enorme calidad que atesoraban, y también el excelente sonido que iba a imperar durante todo el show, entre otras cosas gracias a la enorme labor de David Sánchez, técnico de sonido habitual de la sala.
“Alco-Hole” sería la continuación perfecta, gamberra, espídica, (como dice mi compañero Luis Ruiz), donde la guitarras sucias de Johannes Carlsson y Mikael Thunborg cobrarían un protagonismo supremo, pero es que la base potente de Martin Larsson al bajo y Albin Grill a la batería resultarían deliciosas y adictivas. Mezcla de swing, punk, hard rock, donde no hubo fallos, no hubo dudas, ni contratiempos, parecían que llevaban más años tocando juntos de los que realmente llevaban. Y como no había tiempo de reacción, solo el inicial agradecimiento a los asistentes que poblábamos la sala en un día laboral, emergió la divertidísima “Roomer”, que ciertamente te puede recordar a los británicos The Darkness, sobre todo por esepalmeotan festivo al final de la canción. Sin embargo, “Let´s go” nos despejó cualquier duda sobre la originalidad de la banda, si acaso tienen más similitud con un grupo de punk rock canadiense llamado Propagandhi al que refieren másafinidad musical.
Tras estos cuatro temas enloquecidos, cortos pero lacerantes, le siguieron “Svääng” y “Turncoat Kille”r de su reciente EP Aftermath. Buenísimas, elaboradas piezas cortas como la gran mayoría de sus canciones, y esa es una gran baza para que sus directos sean tan acertados, nada tediosos y con canciones ciertamente parecidas pero profundamente diferentes. Era el caso de “Hilow”, con esa entrada tan chula de Johannes (Guitarra principal y voz) y con de nuevo una reminiscencia a la voz de Justin Hawkins de The Darkness, pero es que el resto de la banda hacían en muchas ocasiones como en esta, unos coros deliciosos y muy bien impostados. Era una amalgama perfecta continuada con “Perfect Son” y “Stranger in the next Room”.
Para entonces, yo que estaba acompañado por mi amigo y maestro Raúl Rodrigo, el cual estaba entusiasmado por lo que estaba presenciando, no esperaba que la segunda parte del concierto sería aún mejor. Todo se iniciaría para hasta entonces inédita para mí, “The astronomical Fool”, canción protesta contra una manifestación nazi durante la feria del libro de Goteborg en el 2017, poderosísima, rabiosa, preciosa y con un sentimiento excelentemente transmitido, muy acorde con el mensaje referido. La música y la cultura frente a la intolerancia de bastardos mal nacidos, ataviados con groseras premisas de su propia libertad, ratas infestas.
Y como si del destino se tratase, “Rat Race” generaría una especie de incendio en la sala. Para entonces, todos ya estábamos hiperactivados, cabeceando y moviéndonos al son de estos incansables suecos, con sonrisas bien latentes y bailoteos compulsivos. “Fuck you all I´m outta here” haría de perfecta intro para mí, la mejor canción de la banda junto a “The astronomical Fool”, “Fisherman Blues”. Una joya casi indescriptible que se te mete en la cabeza desde la primera escucha, una maravilla contundente, y era en ese momento álgido, donde la banda se encontraba ya encumbrada, triunfante, yo diría que incluso disfrutando al máximo de lo que estaban haciendo ese día en Ciudad Real ante un nutrido número de personas que no les conocían en su gran mayoría pero que se estaban dejando la piel.
De algún modo debían bajar el ritmo y lo hicieron con la intima y majestuosa “All my birds are dead”, un breve respiro para afrontar la recta final e inevitable de un magnífico concierto, coronado con “Profit in disguise” y la sempiterna y conocida “Detroit Rock City” de los KISS a modo de regalo para un público rendido y entregado a partes iguales. Para entonces, Martin y su bajo ya se había subido enloquecido por la barra de la sala. Colofón festivo para una noche inolvidable para muchos de un grupo traído acertadamente desde tan lejos por Lestrato Rock Conciertos a la península. Al día siguiente saldrían zumbando para Huesca, prueba de las ganas que tenían por recorrer la península valientemente en 9 fechas más.
Foto finish, firma de discos, merchandising, buen rollo y tremendamente educados estos The Hawkins a los que espero fervorosamente ver de nuevo y disfrutarlos como hicimos un jueves 28 de octubre de un 2021, donde todo parece indicar que volvemos a la normalidad y al disfrute de la buenísima música en directo. Y por cierto…
¿He de mencionar una vez más a Jose Luis Cañas por su increíble y entregada gestión de su Sala Nana? Eh, eh????…
Y por si os sabía a poco la crónica de Fer en castellano, os dejamos a continuación la traducción al sueco, para que practiquéis ☺️
Den briljanta ryska kompositören Igor Stravinsky sa att det inte räcker med att höra musiken, du måste också se den. Jag läste den här frasen för länge sedan och den fångade min uppmärksamhet. I det här fallet beskriver den vad jag just tänkte i början av denna krönika om vad som hände den där natten när vi fick besök av fyra svenskar.
Fyra vänliga och älskvärda musiker fulla av energi och goda vibbar. Precis vad vi alla behöver. Jag hade mycket kontakt med medlemmarna i bandet under kvällen, vilket än mer bekräftade deras professionalism. Den goda stämningen mellan dem och den blinda tron på vad de gör var stark. Tro mig när jag skriver att jag har träffat många band där jag observerat vissa meningsskiljaktigheter mellan dem, dåliga vibbar och till och med någon riktig tyrann mot sina medmusiker och följeslagare. Naturligtvis var detta inte fallet med The Hawkins. Kanske på grund av deras ungdom eller kanske bara deras ursinniga vilja att skapa en musikalisk, levande och frenetisk kulturupplevelse.
The Hawkins, från den svenska småstaden Arboga, skapades 2013. De besökte oss för första gången i en omfattande och modig spansk turné med 11 spelningar. De färdades nästan 4500 kilometer på 12 dagar.
I början av konserten sa dom att de var mycket förväntansfulla eftersom det var första gången de besökte Spanien, men att de ändå inte var särskilt nervösa.
Som introlåt hade de ”We will rock you» av Queen. En bra käftsmäll för att starta en oavbruten konsert där de spelade igenom sin diskografi, vilken består av deras två breda album Ain ́t Rock ́N ́Roll (2017) och Silence is a Bomb (2020). Efter detta intro, klev de upp på scen iklädda unisona kläder likt en praktfull uniform. De började med «Libertine» som utan nåd och med mycket energi, visade den enorma kvalitet de besitter. Ljudet som skulle råda under hela showen var av enorm kvalitet, det tackar vi ljudteknikern David Sánchez för.
«Alco-Hole» kom att vara den perfekta fortsättningen. Johannes Carlssons och Mikael Thunborgs smutsiga gitarrer tog tydligt kommandot, men Martin Larssons kraftfulla bas och Albin Grills trummande kom att vara en läcker och beroendeframkallande kombination bakom dom.
En blandning av swing, punk, hårdrock var det som ekade genom lokalen. Det fanns inga tvivel, inga misstag och de verkar ha spelat tillsammans i fler år än de tillsammans har levat. Därefter fanns det ej mycket mer tid att reagera, ty den roliga «Roomer» kom kvickt efteråt. Vilken säkert kan påminna dig om det brittiska bandet ’The Darkness’, särskilt på grund av det festliga klappet i slutet av låten. Men «Let’s go» rensade alla tvivel på bandets originalitet. Nåväl, de har något av en liten likhet med ett kanadensisk punkrockband som heter Propagandhi, vilka de tydligt hänvisar musikalisk affinitet till.
Dessa fyra galna spår följdes av «Svääng» och «Turncoat Killer” från deras senaste mini-album Aftermath. Mycket bra och välarbetade korta låtar som de allra flesta av deras låtar. Det är en stor tillgång för deras liveshower att bandet är så dynamiskt. Inget är tråkigt och även om låtar kan likna varann till en början, så är alla djupt annorlunda. Det var fallet med «Hilow». Med den coola insatsen av Johannes (gitarr och sång) med återigen en reminiscens till rösten av Justin Hawkins of The Darkness var bländande tillsammans med en lika bländande och påtaglig närvaron av resten av bandet som var där med många läckra körer. Det var en perfekt amalgam som fortsatte med «Perfect Son» och «Stranger in the Next Room».
Vid det här laget förväntade jag mig inte att den andra delen av konserten skulle bli ännu bättre. Jag hade sällskap av min vän och lärare Raúl Rodrigo, som var lika upphetsad som jag över vad vi bevittnade. Fortsättningen kom via » The astronomical Fool». En protestsång mot en nazistdemonstration under Bokmässan i Göteborg 2017. Mycket kraftfull, rabiat, vacker och med en utmärkt överförd känsla. Mycket konsekvent med det budskap som det hänvisas till. Musik och kultur inför intoleransen hos ofödda, klädda i oförskämda lokaler av sin egen frihet, likt angripna råttor.
Och som om det vore ödet, skulle «Rat Race» generera en eldig känsla i rummet. Vid det här laget var vi alla i lokalen redan hyperaktiverade. Vi skrek och dansade till ljudet av dessa outtröttliga svenskar som har latenta leenden och dansanta rörelser.
”Fuck you all I’m out out here» skulle göra ett perfekt intryck på mig. Det är bandets bästa låt tillsammans «The astronomical Fool» och «Fisherman Blues». En nästan obeskrivlig juvel som kommer in i ditt huvud från första lyssningen, med andra ord, ett kraftfullt mästerverk. Och det var i det ögonblicket, som bandet var på sin topp. De triumferande. Jag skulle säga att även de själva nöjd maximalt av vad de gjorde den där dagen i Ciudad Real inför ett stort antal människor. Människor som de tidigare inte kände på djupet, men människor i vars själar de nu lämnat ett stort avtryck.
På något sätt var de tvungna att sakta ner och de gjorde det med den intima och majestätiska «All my birds are dead «. En kort respit för att möta det oundvikliga slutet på en magnifik konsert. Slutet kröntes med «Profit in disguise» och en cover på den evigt välkända «Detroit Rock City» av KISS likt en gåva av kapitulation till en publik som levererat från sekund nummer ett.
Vid det här tiden hade Martin och hans bas redan klättrat vansinnigt högt ovanför baren i lokalen. Ett ordentligt festligt klimax för en oförglömlig kväll för många, från ett band som färdats från så långt bort av Lestrato Rock Concerts till halvön. Nästa dag skulle de lämna surrande för Huesca.
Fotofinal, skivsignering, merchandising, bra stämning och oerhört artiga. Ja, dessa grabbar i The Hawkins, hoppas jag innerligt kunna se igen och njuta av likt jag gjorde den där torsdagen den 28 oktober 2021. En kväll där allt verkade tyda på att vi återgår till det normala livet och njuter av bra levande musik. Och förresten…
Ska jag än en gång nämna Jose Luis Cañas för hans otroliga och hängivna ledning av hans Sala Nana? Huh, eh???? …
Dejar una contestacion